Under mitt arbete som förbundskapten för landslaget i handikappskytte har jag haft förmånen att studera och intervjua världens kanske bästa handikappskytt, nämligen Jonas Jacobsson. Nedan följer denna intervju.

MeriterJonas Jacobsson, Norrköping. Landslagsdebut 1979.Skjuter: Luftgevär: stående och liggande Frigevär 50m: liggande och 3x40 skott

Individuella resultat internationellt:OS-80 1 Guld 1 BronsEM-81 1 Brons

VM-83 1 Guld 1 Brons

EM-84 2 Guld 2 Silver 1 Brons

OS-84 1 Guld 3 Silver 2 Brons (inkl lag)

VM-87 1 Guld 2 Silver

OS-88 1 Guld 2 Brons (inkl lag)

OS-92 2 Guld 1 Brons

VM-93 2 Guld 1 Brons

EM-93 3 Guld

VM-94 2 Guld 2 Silver

EM-95 1 Guld

OS-96 2 Guld 1 Brons

EM-97 2 Guld

VM-98 1 Silver

Jonas Jacobsson är född och uppvuxen i Kolmården strax utanför Norrköping. Jonas är 33 år gammal. Han var 7 år när han började skjuta. Det var hans pappa, som själv var en duktig skytt, som fick honom att börja skjuta. Första åren var det enbart luftgvär, för att sedan börja skjuta även masuer på 200 meter och 300 meter. Korthållsgevär på 50 meter provade han först vid 15-16 årsåldern. Båda hans bröder har också varit aktiva skyttar, så skyttet är ett väldigt stort intresse för hela familjen. Jonas har även sysslat med en del andra idrotter. Tävlat har han gjort i simning och rullstolsbasket. Jonas gjorde uppehåll i skyttet 89-91, när det gäller internationella tävlingar, då han satsade på rullstolsbasketen.

Skytte har passat mig bra. Simning var inte rikigt min grej. Det passade inte så bra. Basketen var ganska bra. Jag gillade lagsport ganska bra, samtidigt så är det individuella lite bättre. Individuell idrott passar mig bäst, då kan jag lägga upp min träning helt själv och planera tävlingarna. Jag styr mig själv helt och hållet.

Jag har hållt på några år nu, så det blir svårare och svårare att motivera sig. Det som kan motivera mig just nu är Sydney år 2000 och försöka ta ett OS-guld där. Jag skulle i såna fall ha tagit OS-guld på 6 OS i rad. Jag är ensam i Sverige att ha tagit det på 5 OS i rad. Skall jag satsa till Sydney krävs det oerhört mycket. Jag vet hur mycket träning som krävs, samtidigt som man måste öka några poäng. Så har det varit på varje OS hitills, poäng-kraven har ökat lite grann för varje gång. Träningsmässigt måste man också öka. Inför Atlanta lade jag ner 5-6 timmar per dag sista halvåret innan OS'et, samtidigt måste man ha kvalité i träningen också. Ekonomiskt måste man också lägga ned mycket pengar. Inför Atlanta satsade jag 70.000:- som jag lyckades få ihop via egna sponsor-pengar. En satsning inför Sydney skulle nog kosta c:a 100.000:-, det tar tid och kraft att jaga sponsorer. Det krävs mycket förutom det rent skyttemässiga.

Det kan vara svårt att motivera sig att träna så mycket som krävs. Inför Atlanta gick träningen mycket trögt. Det var ingenting som stämde. Jag gjorde inte ett rätt. Jag försökte allt. Det var helt hopplöst. Jag fick det inte alls att stämma. Det blir ändå inte svårare att motivera sig inför träningarna trots att det går dåligt. Varje gång man tar på sig kläderna intalar man sig själv att den här gången skall det ta mig f..n fungera. Så fungerar det inte ändå, då blir man motiverad att träna igen nästa dag. Man vet ju att man måste träna eftersom det inte fungerar. Så egentligen blir motivationen att träna större. Fungerar allting, om det känns bra kanske man inte blir så motiverad att träna, då vet man att det stämmer i alla fall

Ändå fungerade det mycket bra i Atlanta. Om jag visste vad det beror på vore jag glad, för det är likadant varenda gång. Faktiskt har det varit så här, jag har kollat tillbaka och skrivit ned lite grann. Inför varenda stor tävling har det gått dåligt på träningarna ett tag innan tävlingarna. På ett sätt kanske jag har det i bakhuvudet att det ordnar sig i alla fall, för det har alltid gjort det förut. Det är möjligt. Sen får man naturligtvis en extra kick så fort det är ett stort mästerskap.

Egentligen trivs jag inte med tävlingssituationen. Ja, det är både och. Lite grann så hatar man det samtidigt. Man vet ju att det kan gå snett. Jag skjuter hellre en stor tävling. Jag skjuter hellre ett VM än ett SM, för då vet jag att jag skjuter ett bra resultat. Skjuter jag ett stort mäterkskap är jag mer koncentrerad. Jag skulle aldrig kunna slarva på ett stort mästerskap. En mindre tävling känns inte lika viktig. Samtidigt kan man vara rädd för att misslyckas, kanske inte rädd, men man vet att innan sista skottet är skjutet kan det komma ett skitskott som förstör resultatet. Varje skott är ju grymt viktigt. Det gör ju ofta att man är 100%-igt koncentrerad på ett annat sätt när det är en stor tävling.

I en final är jag ännu mer koncentrerad på varje skott än i grundomgången. Då vet jag att jag måste sätta nästa skott, annars kan det gå käpprätt åt skogen. Visst är det bra med självförtroende i en final, samtidigt är jag väldigt medveten om hur lite som behövs för att man skall tappa en ledning. Därför måste man sätta varje skott. Så måste man tänka ända fram till sista skottet. Så som det var i Atlanta när jag sköt liggande 50m mot Doron från Israel i finalen, då visste jag att det skiljde 0,1 poäng inför sista skottet. Allting skulle avgöras på sista skottet. Man tappar poängen snabbt i en final. Jag är inte alls säker förrän jag har skjutit sista skottet. Jag måste tänka så hela tiden att nu måste jag sätta nästa skott. Just det har gjort att jag ofta skjuter bra sista skott. Det är sällan sista skottet är dåligt. Jag är liksom koncentrerad hela vägen ut. Jag slappnar aldrig av. Jag tänker ofta en bit bortanför mållinjen. Självförtroendet är det inte något fel på eftersom jag vet, att jag kan lyckas när det gäller. Har många såna upplevelser vilket gör att man växer.

Jag gör innan tävlingen en bedömning på vad jag tror kommer att krävas för att vinna. Vet jag att världsrekordet ligger på 590p går jag in för att skjuta 592p. Då är jag säker på att jag har bra chans att vinna. Då vet jag, att håller jag 98, 99 i snitt på varje serie, då räcker det. Jag försöker även att ligga lite ovanför det så jag ligger lite plus hela tiden. Skjuter jag vanligtvis c:a 588p, så försöker jag pressa mig själv så att jag skjuter några poäng till på en stor tävling. Jag räknar alltid hur många poäng jag har tappat, vilket är lite ovanligt. De flesta brukar försöka undvika att räkna. Inför varje serie vet jag hur många poäng jag har råd att tappa. Skulle jag inte göra det, t ex på helmatchen i Atlanta på luftgevär. Hade jag inte räknat där kunde jag nog släppt iväg ett antal onödiga nior. I liggande där jag hade fullt, är det svårt att undvika att inte känna till resultatet. Däremot i stående hade jag 394p, när jag började knästående visste jag hur många poäng jag fick tappa för att kunna nå nuvarande världsrekord 1192. Eftersom jag började knästående med enbart 98p visste jag att nu måste jag hålla i det här annars kan det gå åt skogen. Då avslutade jag med 3 st 100 poängare.

Inför varje skott tänker jag faktiskt ganska negativt. Jag tänker, att nu måste jag skjuta en tia nästa skott, för det kommer komma något skitskott längre fram. Ja, jag tänker väldigt negativt. Så tänker jag inför varje skott. Nu måste jag sätta den här, för sedan kan det dra iväg. Sätter jag det skottet, konstaterar jag bara, ja det var ju bra, men nu måste jag sätta nästa annars. Börjar jag att tänka att det här är lugnt, det här kommer att lösa sig, då börjar jag slarva direkt. Det går inte alls.

Jag koncentrerar mig kanske inte till 100% för att få de här riktiga topp-poängen på träning. Jag tycker det är bättre att inte förbruka toppresultaten på träning. Det är bättre att göra dem på tävling. Jag är nöjd med ett antal poäng mindre och samtidigt känna att jag har kapacitet att skjuta ännu bättre på tävlingen.

Egentligen har jag mer resultatmål än prestationsmål. Jag vet ju vad jag kan prestera för resultat, så det är enklast så. Gör jag de resultat som är max för mig, då vet jag att det räcker långt. Därför tycket jag det är bättre att sätta upp resultatmål. Jag skrev faktiskt upp poängen som jag ville göra och poängen som jag trodde att jag skulle göra i Atlanta.

Jag har i första hand resultatmål både långt innan tävlingen och även precis inpå tävlingen. Jag förändrar inte målen till prestationsmål innan tävlingen. Däremot kan jag förändra målen ifall jag märker att det här resultatet inte kommer att räcka. Lite grann så var det i Atlanta. Jag flyttade fram resultatmålet på helmatchen 3x40, när det skyttet började att lossna veckan innan i Augusta. Då fanns det genast nya möjligheter att skjuta bra. Man måste kunna modifiera målen och vara flexibel.

Eftersom jag tränar så oerhört mycket innan större tävlingar, typ Paralympics, så vilar jag upp ordenligt direkt efter en stor tävling. Skulle jag inte göra det skulle jag inte orka satsa så mycket som jag gör till de större tävlingarna. Man sliter ut sig. Framför allt när man har hållt på så många år som jag har gjort, så behöver man vilan. Sedan är det väldigt mycket fråga om att få tillbaka motivationen mellan tävlingarna för att tycka att det är kul att börja träna igen.

Mental träning har inte behövts. Jag har alltid tyckt att jag tänkt rätt ändå. Då jag kanske skulle behövt det, var när det började gå dåligt i Finland och tiden därefter. Samtidigt..., nej jag tycket inte jag behöver det. Jag har haft lite tur när det gäller det. Från början när jag började skjuta större tävlingar, då gick det bra. Jag sköt bra i England på första tävlingen, OS 80 slog jag personligt och vann guld. OS 84 slog jag också personligt, såsom OS 88 och OS 92 slog jag personligt i liggande. Så jag har alltid lyckats på de större tävlingarna. Likadant sist i Atlanta slog jag personligt på 50 meter. Jag har haft lite tur att lyckas skjuta bra på de större tävlingarna. Det där har nog satt sig lite grann, jag vet på mästerskapen, att nu kan jag slå till. Konkurrenterna vet det också, att jag ofta skjuter som bäst då. Jag har liksom inte haft behov av någon mental träning. Jag tänkte på rätt sätt från början och har fortsatt med det. Sen som det är nu, har jag enorm fördel av att ha varit med länge och att det har gått bra. Kommer jag till en final så har jag ett psykologiskt övertag mot konkurrenterna. Som under EM'et i Frankrike 97 när jag gick in som tvåa i finalen efter Neumaier, han sköt en sjua i första skottet. Hade det varit någon annan som låg på andra plats så hade han inte gjort det. Det tror jag inte i alla fall. Jag tror jag har en viss fördel i finaler med min rutin.

Målbilder har jag absolut. Långt innan Atlanta hade jag bilder i huvudet att jag skulle vara överst på pallen. Egentligen har jag börjat med det redan nu inför Sydney. Det är liksom inbyggt, det kommer automatiskt. Jag har redan nu satt upp mål, ska jag iväg till Sydney så vet jag vad ska dit och göra. Jag vet vad jag ska göra för poäng, jag vet vad som krävs och behövs inför Sydney.

Jag blir i stort sett aldrig nervös, aldrig så det stör i alla fall. Orolig kan man vara, men den oron är mer i form av tändning. Jag är ofta väldigt tänd. Däremot var jag alltid nervös inför varje tävling när jag höll på med simning, men aldrig inför en skytte-tävling. Jag tror att jag behövde nervositeten inför simningen för att jag skulle prestera bra. På basketen var jag heller aldrig nervös. I basket behöver man inte vara det för att prestera bra.

Lite nervös kanske jag var i Atlanta, framför allt innan jag hade tagit första guldet. Jag var inte nervös inför första tävlingen, men där fick jag "bara" brons. Det kändes som jag hade förlorat guldet, inte vunnit ett brons. Sen gick ytterligare en tävling och jag lyckades inte få något guld. Då blev jag kanske lite nervös, det var guld som jag var där för att vinna.

Oron man kan känna, är att man aldrig är hundra på att det skall gå bra förrän man har skjutit klart. Även ifall man börjar bra, vet man att det kan komma en skit-serie. Man är aldrig riktigt lugn förrän sista skottet är skjutet. Samtidigt medför det att man behåller koncentrationen genom hela tävlingen.

Tycker lagsammanhållning är viktigt. Det har fungerat väldigt bra ända sedan Barcelona 92, framför allt fungerade det väldig bra i Atlanta. Alla stöttade varandra på ett mycket bra sätt. Det kanske hade gått bra för mig i Atlanta ändå, men det hade nog aldrig gått så bra för hela gänget ifall lagmoralen inte hade varit så bra som den var. På 80-talet var det lite annorlunda, det var en högre genomsnittsålder än vad det är idag. Vi var mycket färre som var ute på internationella tävlingar då, än vad vi är idag. Laget då tänkte inte riktigt i de banorna som vi gör idag. Jag var mycket yngre och var lite "gröngölingen" i laget. Det kanske var enklare då, men vi har bättre sammanhållning idag. Idag arbetar vi med laganda och tänker på det hela tiden på ett helt annat sätt. Vi hittar hela tiden på olika saker som kan förbättra stämningen osv.

Jag tror det var mycket viktigt inför Atlanta att vi satte upp ett gemensamt mål för hela truppen, att bli bästa skyttenation. Då hade vi ett gemensamt mål som alla stod bakom, istället för att varje individ skulle försöka ta sina egna medaljer. Jag tror det är väldigt bra även i framtiden, att hela truppen har ett gemensamt mål i en individuell sport som skytte. Sen har vi väldigt bra laganda jämfört med många andra nationer. Som på VM 93 i Puerto Rico t ex när Lundvall och jag går in som etta och tvåa i en final. Visserligen är vi i det läget konkurrenter men vi stöttar ändå varandra både före och efter tävlingen. Vi är framför allt inte konkurrenter när tävlingen är över.

1981 kom mitt första bakslag, jag blev femma i Österrike. Då slutade jag med en 7:a. Hade jag haft en 9:a skulle jag blivit tvåa. Den sjuan grämde mig länge. Jag funderade på den i två år, ända till VM:et i Köpenhamn. Sjuan var bara rent slarv, det var varmt och jäkligt och jag hade skjutit dåligt tyckte jag, så jag slängde bara iväg sista skottet. Det vara bara det att när jag kom ut hade alla andra också skjutit dåligt. Det var en mycket onödig sjua. Det grämde mig väldigt länge att jag hade slarvat bort den medaljen.

För övrigt så var jag inte nöjd med min prestation på 60 stå luftgevär i Atlanta. Tävlingen som helhet var jag nöjd med, men inte just den disciplinen.

Jag har haft en del idoler. Det finns några stycken som jag tycker är väldigt duktiga som idrottsmän. Ingemar Stenmark är en sådan som har lyckats vara kvar på toppen under väldigt lång tid. Det är en sak att bli bra i någon idrott, det är bra mycket svårare att hålla sig kvar i världseliten. Michael Jordan är en annan person som jag tycker är duktig. När det gäller Stenmark har jag själv försökt att ta efter honom när det gäller att göra saker och ting så enkelt som möjligt. Han krånglade aldrig till saker och ting. Han försökte aldrig gå in i minsta detalj och analysera vad som var bra i hans åkning. Det gjorde alla andra. Han bara åkte, huvudsaken det kändes bra. Den filosofin tror jag också på. Det behöver inte vara så komplicerat. Han tränade även mer än alla andra, han tog träningen seriöst. Så blev han också bäst. Han var duktig från början, en talang, men tog aldrig för givet att något var gratis för det.

Jonas är enligt min mening en otrolig tävlingsmänniska, en mycket stark vilja att vinna. I en final under en viktig tävling är han mycket svår att besegra. Jonas, som han uttrycker det, negativa inställning inför varje skott är intressant. Jonas tycker att han har en negativ inställning inför varje skott.

"Det här skottet måste jag skjuta bra, för det kan komma ett dåligt skott längre fram i tävlingen."

Den här negativa inställningen, som Jonas beskriver det, tror jag leder fram till en positiv attityd inför varje skott. Han tänker på rätt saker, vilket är det viktigaste.

Någonting Jonas gör som de flesta andra skyttar inte gör, i alla fall inte på den här nivån, är att han räknar poängen. Han har alltid full kontroll på vad hur många poäng han har tappat. Det är någonting som de flesta ledare försöker få sina aktiva att inte göra. Det skapar bara en oro att räkna poängen. För Jonas är det enbart en tändning eftersom han har satt upp ett resultatmål, en viss poäng att uppnå. Denna typ av mål inför en tävling är ganska ovanlig, men passar tydligen Jonas väldigt bra. Hans mål är ofta guld, vilket han utan att skryta törs tala om innan tävlingen. Det sätter stor press på honom, en press som han omvandlar till tändvätska. Detta gör att han alltid vågar tänka i banor som att vinna.

Under en final lyser det om självförtroende över Jonas. Han liksom konkurrenterna vet att han är mycket svårslagen. Hans många positiva erfarenheter och attitttyd till tävlingssituationen gör att han tänker rätt. Han har aldrig behövt träna mental träning medvetet, han gör det omedvetet på sitt sätt.

Jonas tycker att det är viktigt med lagsammanhållning och arbetar själv hårt för att skapa bästa möjliga laganda. I den observation jag har gjort har jag kunnat se hur han stöttar och hjälper sina lagkamrater så mycket han kan. Han är en stor tillgång i laget. Det finns oerhört mycket att lära av Jonas. Även om hans sätt att träna, sätta upp mål och tänka inför viktiga tävlingar kanske inte passar alla, så visar Jonas resultat att det är ett vinnande koncept. Det som karaktäriserar Jonas som person när det gäller att verka i en högpresterande miljö är hans tävlingsmentalitet, koncentration, attityd, självbild och målsättning.

På Internet kan ni läsa mer om Norrköpings Sportskytteklubb och Jonas satsning inför Sydney 2000, nämligen på www.jonas2000.com.

Anders Sundell